japp.

Han. Var. Där.

Första idén jag fick när jag såg honom var om jag borde gå fram och säga hej, men vid blotta tanken blev benen gelé, pulsen sjudubblades och händerna började skaka som asplöv! Jag tog helt sonika mina varor och småsprang mot kassan, kassörskan måste ha trott att jag var hög som ett hus på någon olaglig substans.

Men jag överlevde. Jag skakar fortfarande, men jag hoppas på att det ska gå över med lite middag och en kopp te eller två.

På sätt och vis var det ändå en lättnad att se att han finns, att han lever. Han har liksom på något sätt försvunnit från min värld helt och hållet sen det tog slut... men han lever. det är nog bra.

nu måste jag ha mat.

Bävar för att somna ensam ikväll, det kommer bli en lång natt....

/Cilla