När en låt jag känner igen plötsligt spelas, som jag fått av en underbar person, alla minnen och känslor som bara svischar förbi. Ett leende sprider sig över läpparna och jag bara vet, att det kommer alltid finnas plats för de känslorna, de ligger där och väntar som en sidenmjukt täcke och gör mig lycklig.

Vem vet, en dag kanske de vaknar på allvar igen? är det för sent då?

Varför ska det finnas en sån, en som man aldrig riktigt släpper, oavsett vad som händer i livet?

Kanske för att vi ska ha något att undra över. "Tänk om jag hade gjort annorlunda då?"

Hursomhelst har jag verkligen inget emot det.

men kan inte låta bli att undra...

♥ /Cilla