Mitt första Halvmarathon!

I FUCKING DID IT!

Springa göteborgsvarvet, vilken galenskap att utsätta sig för något sånt frivilligt och dessutom betala för det!
Eller?
Värt varenda krona och varenda svettdroppe!

Det var en upplevelse som komemr sitta i länge, alla löpare, all fantastisk publik och funktionärer i varje hörn. Jag var skitnerväs innan start, det pirrade i hela kroppen av spänd förväntan och energi som ville ut. Tack och lov träffade jag en klasskompis i startfållan som jag kunde prata med för att få tankarna på annat en stund. Sen, klockan 15:39, gick startskottet för grupp 16 och jag var äntligen på väg.
I majorna stod ett gäng småflickor och hejade på oss med orden "Börja inte spurta än! För då blir ni trötta sen!" så jag gjorde som de sa och tog det lugnt. Tyckte jag iaf, så jag var nog i bättre kondition än jag trodde för jag gjorde milen en minut snabbare än jag tog midnattsloppet på förra året :) Efter 13 km slog det mig: "längre än såhär har jag aldrig någonsin sprungit!" och ett fånleende spred sig. Jag sprang hela vägen över båda broarna, jag gick en stund medan jag drack vid varje vätskekontroll, jag kämpade på. Efter 15 km stod mamma och pappa och hejade på, det gav en välbehövlig kraftpåfyllning och jag tog mig hela långa vägen upp för avenyn.
Sen blev det segt...
Sista två kilometrarna kändes som de aldrig skulle ta slut, de bara fortsatte och fortsatte, men så plötsligt var den inom synhåll, mållinjen! Med ben som kändes som bly tog jag mig i mål, nöjd, lycklig och fruktansvärt trött!

It's mine! My own, my precious ^^



Jag fick min efterlängtade medalj, fnittrade och hade ett larvigt leende av stolthet. Fick en vacker ros av mamma och pappa och traskade iväg för att hämta min väska och få på mig lite varma kläder. Sen dog jag. Mina ben hatade mig, min kropp hatade mig och jag ville bara lägga mig på marken och inte röra mig på en vecka, minst! Men efter en kort paus blev jag övertalad att röra på mig igen och vi tog oss till bilen, jag fick en bigmac med mig ("Du kommer bli jättehungrig, välj något, du måste ha mat") och sedan fick jag skjuts hem till Mr. där jag tog den mest efterlängtade duschan på länge, fick kyssar och välbehövligt vatten och kollapsade sedan i sängen medans älskade Mr.  masserade mina ben. Lyx!

Jag är fortfarande löjligt stolt och aningen stel, tittar på medaljen emellanåt och får ett fånleende på läpparna och känner mig galet nöjd. Det var värt det. Jag gjorde det.
Med målet att avsluta på under 3 timmar kom jag i mål med tiden 2:35:35.
Jag älskar min kropp för det.
Den hatar mig av samma anledning.


Nästa år blir det en bättre tid ;)

/Cilla

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback