det här med att träna är ju helt enkelt underbart, men vissa effekter är inte helt önskvärda alla gånger. Till exempel träningsvärk och att då bli halv-invalid.

Igår tog jag mig an pass 3 i Vägen mot vinterform, ett galet påhitt av Sara på Träningsglädje och är man som jag en smula knäpp så tar man sig an en utmaning med ett leende. (Och har även vissa stunder då man betvivlar sin egen mentala hälsa som håller på med sånt frivilligt)
Så jag joggade upp till en mysig plats i skogen och körde igång. När jag, efter tredje blocket insåg att det längst ner stod "avsluta med 100 benböj" så ville jag bara lägga mig ner och dö litegrann. Som om jag inte tagit ut mig tillräckligt redan?! Men hey, har jag väl börjat måste jag ju slutföra. Gissa om jag var stolt när jag stapplande och väldigt långsamt joggade hem igen.

Träningsvärken kom som ett brev på posten. Direkt. Andra som gett sig på passet skrev om "totalinvalid underkropp". Det var mer sanning i det än jag trodde. Igår fick jag visserligen sitta ner och duscha för benen inte ville stå upp i det hala badkaret, neb det var ändå hanterbart. I morse gjorde benen fortfarande ungefär vad jag bad dem att göra (men bara ungefär, Mr. hade väldigt kul åt de gånger benen valde att göra något helt annat), men det skulle bara bli värre... Jag gick runt inne i stan i jakt på vinterskor och blev omkörd av en tant med rullator! Trappor, backar och ojämnt underlag är min mardröm just nu.
VARFÖR ska jag bo längst upp i ett hus utan hiss?!

Andra dagen är alltid värst. Jag längtar inte till imorgon.


/C